Rena smaker.

Är det någon mer än jag som reagerat på hur kockar väljer att presentera sin stil? Det som är slående är den totala likriktningen i vårt skrå. Alla tycker likadant, säger samma sak med näst intill samma ord.
Om du ber en ung kock i smöret beskriva sig själv och sin matlagning låter det som följer:

Jag gillar enkla smaker där man lyfter fram råvarans karaktär. Själv äter jag helst husmanskost, gärna i en modernare tappning med lite mer fräschör, inte så tungt som den klassiska formen. Fast det viktigaste är ändå att maten är lagad med hjärta och att man märker att det är ett gediget hantverk bakom.

Håll utkik efter kockar som utalar sig. Deras ord kommer att klinga bekant i era huvuden. Det ser ut så överallt. Därför att det är sant. Det är så sant att det förlorat relevans. Det är som om en biltillverkare i sin annons för den nya modellen skulle skriva:

Nya Opel Record. Tar dig från ett ställe till ett annat.

Lite urvattnat. Jag skulle vilja höra en kock som stod opp och sa; Jag strävar efter att laga mat som är så sjukt god att du svimmar eller får insikt i livet och slutar gå till jobbet, eller svär att aldrig försöka laga mat hemma, utan alltid går till min restaurang, inspirerar konstnärer till mästerverk eller får Nobels fredspris.
Nä.
Rena smaker som lyfter fram råvarans karaktä....Zzzzzzz...
Det intressanta i sammanhanget är att det finns fog för utsvävande formuleringar i krogsverige idag. Det finns massor med restauranger och kockar som har höjd nog för att formulera sig i lite mer barock stil, men nej, det är den avskalade skandinaviska formuleringskonsten som råder. Rena smaker. Minimalism. Trots att maten som lagas är ornamenterad och mönstrad som en medaljongtapet i sammet.

Jag vill slå ett slag för krusidullerna. Om jag bara går till mig själv så älskar jag det mesta som görs för att lura in de rena smakerna i ett sammanhang. Jag menar en palsternacka kan smaka som en palsternacka och det är väl bra det, men det blir ju riktigt intressant först när man rostar, röker, grillar brässerar eller gräddkokar den. Vad är då det? En ren smak eller en justering av grundsmaken mot en egen idé man har som kock? Jag tror att uttalandet som är så vanligt bland kockar idag är, som det en sportkille vanemässigt hasplar ur sig så fort han får en mick under näsan;

Nä, det var jämt idag. Vi hade några lägen och om vi satt dom hade det sett annorlunda ut. Det är små marginaler som avgör. De hade stolpe in och vi hade stolpe ut.

Anledningen att man formulerar sig så är kanske att det är tryggt och inte fel i sak. Jag går i bräschen genom delge följande: 

Matlagning är min passion. Jag vill skapa något som gästen tar med sig hem inombords. En känsla av att ha upplevt något som inte går att uppleva någon annan stans. En känsla av att en morot smakar mer morot än en morot. Att såsen smeks och bits. Att vinet är friskare, sötare blommigare eller torrare än någonsin tidigare. Tallrikarna ska bäras ut till gästerna inte med portioner utan skulpturer på. En god kopp kaffe och en fantastisk cognac som avrundning.  Skulle du vara  missnöjd gråter jag och när du är hänförd är jag tillfreds.

Smaklig måltid.