Den relativa stiltjen på jobbet gör att man hinner med att blåsa nytt liv i sitt privatliv, som har lidit av syrebrist de senaste månaderna. Vi gick ut starkt och firade Annas födelsedag på restaurang. Anna är gumman som är ute när jag är inne och jag går ut när hon kommer in, efter känt mönster från visan. Nu i fredags hade vi dock skaffat barnvakt och jag lyckats utverka lite ledigt, så det bar iväg till Kåseberga hamn och ett länge emotsett besök på Vendel Ale Stenar.
Herrejösses vilken upplevelse det var! Fem rätter ur den innovativa menyn som bar namnet "Råvaror". Vinpaket till det. Skumpa med tilltugg som uppvärmning. Calvados som avrundning. Vi fick chans att ostört tala om sånt man inte riktigt hinner med i vardagslag.
Maten levde upp till de högt ställda förväntningarna.
De senaste dagarna har en gnagande känsla dykt upp i min hjärna. Det är känslan av nydaning på gång. Ut med det gamla och in med det nya. Samma känsla som alltid dyker efter att man har haft samma meny ett tag och det är den känsla som driver hela arbetet med att krysta fram en ny meny. Trots liknelsen med barnafödsel är det inte plågsamt i någon större omfattning. I alla fall inte till att börja med.
Hjärnan har börjat mala tidigare än vanligt och begäret efter förändring känns starkare än det brukar. Jag har helt enkelt dragit på de gula gummihandskarna och rustat för storstädning i menyn. Kanske kommer det till och med att dräpas några älskningar...
I går kväll hade jag en stund med mig själv och min favoritpublikation, Gourmet, en glättig, elitistisk, distanslös mat- och vinnördsblaska som jag älskar att sätta tänderna i.
De hade ett reportage om vilka kokböcker som varit viktiga för våra kända matprofilers tillkomst och utveckling. Melker, Dalgren och andra dignitärer redogjorde för vilka volymer som är mest tummade i deras bokhyllor.
Självklart, eftersom jag ser mig som Hammenhögs egen Paul Bocuse, funderade jag över vilka böcker som betytt mest för mig och min utveckling. Enkätsvaren i Gourmet handlade mycket om La Rousse (ett standardverk över fransk kokkonst), Charlie Trotters och Marco Pierre Whites böcker.
För min egen del dyker det upp namn som tidningen VIs matlagningskurs för barn: "min middag" som hade ett särskilt läckert recept på falukorv i ugn och "100 rätter av köttfärs", en praktfull bok som jag fått av faster Bodil med många goda rätter och en hel del nyskapande estetik i uppläggningarna.
Sporrad av dessa kokboksfunderingar och mina tankar på menystädning samlade jag ihop mina kokböcker för (ännu) en genomgång. Insmugen bland övrig litteratur på Gästis hittade jag ett riktigt guldkorn; "Krögarnas bästa mat" som är en exposé över culinarian i vårt land under sent 70:tal. Reseledare är Bengt Frithiofsson, känd från tv4s morgonsoffa.
Man kan säga att alla var där. Frithiofsson själv med betydligt distinktare svärta i både hårsvall och skägg, Nils Emil Ahlin i polisonger och utsvängda polyesterbyxor (beige så klart) och Carl Jan sittandes i sin vinkällare i Grythyttan, knappt torr bakom öronen. Härlig läsning från en tid då en grillad tomat var ett de luxe-garnityr.
Mitt i mitt bläddrande fastnade min blick vid något bekant. Ni som kan ert Österlen har naturligtvis inte missat Traubgården som drivs av Walter och Marie Traub, ett knappt stenkast från Glimmingehus. Som köksmästare på Stallmästaregården var Walter Traub representerad med en trerätters som bestod av Hummerkorv med grönsaksstrimlor i Chablissås, Citronanka med pressad potatis och Björnbärsparfait Stallmästaregården. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess och nu håller mannen till nästgårds. Jag blev nyfiken och tittade på deras hemsida. Han verkar hålla fanan högt fortfarande.
Veckans soundtrack: Höstvinden som viner. Jag har inte spelat en skiva eller lyssnat på radio på evigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar